“She believed she could so she did”

Foto: Killerwhalephoto

Det går självklart bra att byta ut she till he osv.

Meningen har stor betydelse för vart jag idag är och vart jag är på väg.

Me, myself and I har under min personliga resa övervunnit många av livets fighter och lärdomar.

I sårbarheten har jag många gånger fått bryta ihop för att återigen resa mig och ta steget vidare med en ny insikt än mer målmedveten och nyfiken på vad livet mer har att erbjuda.

Det finns en kraft i det, en kraft i mig och om du vill, även i dig.

Detta har varit långt ifrån självklart för en kvinna som i mig bär en liten tjej som växte upp med alkoholism och sexuella övergrepp och det har såklart minst sagt satt sina spår.

”Det som inte dödar gör dig starkare” säger vissa, men jag skulle vilja slå hål på den myten och istället lyfta de ljusa stunder och kärleken längs vägen som också funnits där, som inger hopp och livsglädje och jag tror det är just dom människorna och tillfällena som gett mig det som gör att jag fortsatt livets resa trots att jag stått i valet och kvalet att vara eller inte vara.

Genombrotten och insikterna har varit, är och fortsätter förhoppningsvis vara många men några har varit livsavgörande.

Ett av dom var när jag i samtal med en KBT-terapeut berättar om lilla Bina (mitt 8-9 åriga jag) som står på en bergsklippa utanför gården vid pappas hus och tänker hoppa, hon tänker att det blir bättre om hon hoppar, att om hon försvinner så blir allt bra, då kommer hon inte känna något mer.

Hon hoppar. Hon landar. Hon är kvar.

Berget var kanske två, tre meter högt och i flickans ögon just då en lösning. En lösning som ändå gav ett svar till den då 8-9 åriga flickan, att stanna kvar.

KBT-terapeuten frågar ”vad skulle du vilja säga till den där tjejen?”

Jag fullständigt bryter ihop i samtalsrummet och för första gången i mitt liv förstod jag att, jag då, inte är jag nu och att skulden och skammen flickan bar inte var henne rättfärdigad.

Älskade lilla Bina.

Jag hade övergett henne! Det var efter detta genombrott jag skulle börja tro på henne och mig, på riktigt. Samla ihop oss och mötas i kärlek, som hon längtat.

Där och då tog mitt livs resa ännu en ny riktning, än mer medveten, med möjligheten att lära om, lära nytt. Invanda beteenden som hjälpt en liten tjej att överleva var i mitt vuxna liv mer destruktiva än de gjorde nytta.

Olika trauman kan kräva olika behandlingar och jag rekommenderar alla att söka den samtalsform som passar för var och en när det skaver, lyssna in behovet, vad behöver Du.

Bearbetning av trauman i barndomen kan vara en livslång resa om än jag tror att det blir lättare längs vägen om vi medvetet möter våra inre barn i behovet av självkärlek och acceptans.

Efter terapier och en del bearbetning var jag redo för coaching och framtiden.

Ännu ett livsavgörande mindset i min resa har varit att i relation till mig själv och andra ha ett ”coachande förhållningsätt” vilket kan låta tråkigt och taget från en dammig cv men det har verkligen hjälpt mig att skapa självdistans och framsteg i min egen utveckling och andra människors utveckling jag arbetar med idag.

Coaching för mig är en snäll (inte mesig!) metod som tar mig och många framåt.

Lyssna, känn in och reflektera, vila i det, vila i dig och handla därefter om det är handling som krävs eller behöver du “bara” släppa taget?

Vad drömmer Du om? Vart vill Du? Vem vill Du vara?

Oavsett vem du är, varifrån du kommer och vilken situation du lever i idag så förtjänar du det BÄSTA av dig så lyssna noga, vad behöver du?

Ge dig själv det.

Kärlek & Ljus , Sabina Fredes

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *