Världens längsta halvmeter

VÄRLDENS LÄNGSTA HALVMETER

Det sa en god vän till mig i ett förlösande samtal.

Det är alltså den ungefärliga sträckan mellan mitt intellekt och mitt hjärta.

Den här gången, motståndet till mötet med hon på bilden, en tidigare version av mig.

Hon den där ständigt starka, som föraktar all form av svaghet och som för allt i livet inte ska avslöja sin egen innerliga rädsla.

I motståndet av mötet med mig själv gör jag som så många gånger förut, håller mig riktigt upptagen, tittar i mobilen femton gånger på samma inlägg, vandrar runt bland apparna av sociala medier, arbetar, städar, fokuserar på någon annan, möblerar om, hittar problem som ska lösas, gärna andras.

Smygandes kommer oron i bröstet, jag vill inte lyssna så jag fortsätter hoppfullt med att vara ännu mer upptagen om möjligt. Oron i bröstet blir till lätt tryck och andningen blir tyngre.

Hej ångest.

Jag ger upp, tar en promenad, skogen lockar, först i med hörlurarna för lite musik men hejdar mig och vet att jag måste lyssna noga nu.

Det är skogen, tystnaden och ”du”, du som är jag. Du har länge sökt kontakt, oftast i panik att bromsa den framfart min personliga utveckling har, du förstår inte mitt prat om sårbarhet och annat tjafs som du uttrycker det, du vill hellre gasa på ”utan att passera gå”.

Jag ser det nu, jag ser dig nu. Jag lyssnar. Och jag står kvar. Jag älskar dig och jag omfamnar dig.

Du behöver inte längre ensam stå stark. Jag bär dig.

Vilken tidigare version av dig pockar på din uppmärksamhet?

Den tidigare versionen håller dig tillbaka i gamla beteendemönster du kanske inte längre behöver?

Se hela dig, omfamna hela dig, älska alla delar av dig och fortsätt gå, ett steg i taget.

Kärlek & Ljus, Sabina