Bilden ni ser är tagen på en plats där jag tog ett livsavgörande beslut för några år sedan, jag återkommer till den senare i texten.
Nu har det gått ca nio veckor sedan vi alla rekommenderades att sitta i karantän utifrån den möjlighet och förutsättning var och en av oss hade och har. När rekommendationen gavs hade jag själv precis tagit steget ut på en yrkespraktik och var redo att ” visa framfötterna ”samtidigt som jag driver mitt eget bolag. Vi ombads omgående att arbeta hemifrån.
Jag hade också veckan innan Folkhälsomyndigheten rekommenderade oss att stanna hemma med symtom fått ett dödsbesked , en människa som kommit mig innerligt nära hade lämnat oss på jorden för att få vila i frid , för det är ju det vi säger , att de ska vila i frid. Och jag tänker det är en ynnest att få göra det, vila i frid och än mer än ynnest att få vara kvar och önska någon det.
Mitt prestationsdriv kände karantänens första dagar som ett hån och frustrationen av att inte få prestera som vanligt förvandlades till en olustkänsla av rastlöshet och obehag , ångest.
Den känslan talar ofta om för mig att jag vill fly känslan bakom den känslan, jag kan se det nu. Det har jag inte alltid kunnat. Men nu såg jag , och jag stillade mig och då kom den, känslan bakom känslan.
Sorgen. Med sorgen över att förlorat en viktig människa i mitt liv kom även obearbetad sorg från de förflutna. Den som jag så många gånger sprungit ifrån, presterat bort och bedövat.
Nu välkomnade jag den, jag mötte den och den fick ta plats och i och med att den fick ta plats så fick den ljuset, och i och med ljuset den fick kom kärleken, kärleken sorgen så innerligt längtat efter.
Där satt vi , jag , kärleken och sorgen och vi blev ett , vi gick sönder och vi läkte på samma gång.
Jag går sönder och läker på samma gång, det är så det fungerar för mig.
Och nu tillbaka till bilden, bilden visar platsen där jag en gång tog ett avgörande beslut och det beslutet var att tro på något större än mig själv , att tro på helheten och att jag inte kan veta vad som kommer att ske bortom horisonten så till helheten lämnar jag över det jag inte kan påverka , det som är utanför min kontroll och från den dagen då jag gav ljus till den tanken som blev en känsla så lever jag i tillit , tillit till mig själv och tillit till helheten.
Tilliten ger mig modet att möta känslan bakom känslan och jag får möjlighet att läka.
Tilliten ger mig trygghet och möjligheter att ta nya beslut utifrån en plats i mitt hjärta fyllt av ljus och kärlek istället för rädsla och mörker.
Vilka beslut har varit livsavgörande för dig i ditt liv?
Kärlek & ljus , Sabina
© Copyright Inget är omöjligt AB