Jag var kring 10 år när jag tog på mig joggingskorna och sprang ”rundan” på grusvägen som sträckte sig genom skog och öppna fält. Jag stannade efter halva vägen och sparkade flera gånger allt jag kunde på ”mitt träd” för att sen springa hem igen.
Jag hittade något som fungerade på mörkret som fanns i mig, som inte annars fick ta plats, som inte fick synas. Min hemlighet.
Min hemlighet var det självhat som började växa sig starkare och övertygelsen om att inte vara älskad började bli ett faktum.
Att gång på gång uppleva övergrepp och trauman på de platser där jag skulle vara trygg gav mig många kreativa lösningar, många av dessa lösningar har varit destruktiva.
Idag har jag hittat många nya sätt och kommit ”så långt” som man säger vilket gör att jag glömmer bort ibland hur långt jag faktiskt kommit.
Så långt att när jag använder någon av mina mindre bra överlevnadsstrategier dömer mig själv så hårt att jag riskerar att fastna i mörkret likt en hamster i ett hamsterhjul.
Att då använda en mindre bra överlevnadsstrategi som inte dödar dig är just då, precis vad det är, en överlevnadsstrategi, du behövde plocka upp just då, och det är ok! Du är ok ! Förlåt dig själv och fortsätt gå.
Så tack du modiga kreativa makalösa tidigare version av dig själv som överlevde det där mörkret du gick igenom.
Och välkommen du framtida människa som ska blomma ut om och om igen.
Du är här nu.
Var snäll mot dig, du är tillräcklig och perfekt i din imperfektion!
Kärlek & ljus, Sabina
© Copyright Inget är omöjligt AB