Att bestämma sig kan ibland vara näst intill plågsamt för vissa och för andra förefaller det lätt som en plätt. Själv minns jag en ung osäker Sabina som hade en övertro på sin förmåga att bestämma sig som jag förväxlade med min starka vilja att vara självständig men som gick vilse bland andras behov och etiketter av mig.

Med en psykologkontakt i övre tonåren fick jag göra ett test och svara på massa frågor varav en var om jag hade lätt för att bestämma mig. Testet utförde jag med psykologen som ställde frågorna och det tog väldigt lång tid innan jag svarade att jo, jag hade lätt för att bestämma mig…

Känner så mycket kärlek för den där tjejen idag. Den där tjejen som kämpade för att svara rätt på frågorna, för att förhoppningsvis få ett kvitto på att det inte var något fel på henne så att människor förhoppningsvis kunde acceptera henne för den hon var även om hon inte visste det själv så kanske kunde ”de rätta ” svaren tala om det för andra. Så var det i mångt och mycket, inte bara hos psykologen utan i övrigt kände jag en press att svara rätt på frågorna. Att vara rätt. Se rätt ut. Prata rätt. Men jag kände att jag var fel.

Nyligen gjorde jag ett sådant där personlighetstest inför ett eventuellt kommande samarbete. Idag är jag till skillnad från den där gången i psykologstolen mer medveten om vem jag är och vem jag vill vara och är inte lika rädd för att ”svara fel” dvs utifrån vem jag själv idag upplever att jag är utan andras etiketter.  Därför har jag också lättare för att bestämma mig för jag har tränat på att ta beslut som är baserade på mina värderingar och behov och inte andras önskemål.

Tackar mig själv för allt jag investerat i både tid , tålamod och pengar i min personliga utveckling.

Vem bestämmer åt dig? Du eller andra?

Kärlek & ljus, 

Sabina Fredes 

© Copyright Inget är omöjligt AB

Jag väntade på att jag skulle må bra.  Jag väntade på att få ett jobb där man uppskattade mig så blev det nog bra.  Jag väntade på att jag bara skulle flytta så kanske det blev bra. Jag väntade på att min familj skulle se och uppskatta mig, jag väntade på att ”alla” skulle tycka om mig så blev det nog bra. Jag väntade på att jag skulle träffa en kille. Väntade på att det skulle ta slut med en kille. Jag väntade hela tiden på att någon eller något skulle ge mig det jag behövde så jag kunde må bra. 

Oj vad jag väntade. Det får man nämligen göra, länge och mycket, när man väntar på att någon annan ska göra så att jag kan leva det liv jag vill och vara den jag vill vara. 

”Någon annan” har nämligen inte det som sitt främsta intresse, att uppfylla mina behov, inte ens terapeuter kommer att ordna upp ditt liv för dig även om jag varmt rekommenderar dem och tror att de kan hjälpa dig magiskt en bit på vägen. 

Jag har själv gått in till en terapeut och sagt att ” ja nu får du fixa det här, jag orkar inte längre.” 

Det var när jag än en gång i mitt vuxna liv fick mardrömmar och sömnlöshet pga. de trauma jag upplevde som barn. Hon fixade inte mig men hon hjälpte mig att inse att jag kunde göra det. 

Att inse, att den jag väntat på var mig själv. 

Idag väntar jag inte längre, jag är, jag gör, jag lever. Så tacksam för det. 

Väntar du på dig själv eller väntar du på någon annan?

Skillnaden är avgörande, sluta vänta.

Kärlek & ljus, 

Sabina Fredes 

© Copyright Inget är omöjligt AB

Jag har sagt det förr och säger det igen, att andas är framgång. 

En tanke jag gärna återkommer till när jag rullar in lite skör i höstens alla åtaganden med barn i behov som inte alltid alls matchar med mina egna. Relationer som ska vårdas och utvecklas. Kompetens som ska höjas och frodas. Kropp som ska omfamnas och läkas. Det inre barnet som vill bli lyssnad på. Omvärlden som pockar på uppmärksamheten. Gränssättning som ska tränas m.m.

Ja, då är jag tacksam att jag har upptäckt det där andetaget som tar mig tillbaka, inåt, hem. Jag lever och det räcker så.

Kan du omfamna ditt andetag? 

För du vet väl att du är framgångsrik och gör precis så gott du kan och förmår? 

Kärlek & ljus, 

Sabina Fredes 

© Copyright Inget är omöjligt AB

..därför får ni här en påminnelse.

I julis blogginlägg lämnade jag er med orden paus och glädje som var och är min intention för ledigheten denna sommar.

Nu glittrar augusti framför våra fötter så påminner mig själv och er om att glädje och paus välkomnar er än och följer gärna med oss in i hösten och den nya verklighet som väntar.

Börjar du ett nytt arbete? Letar du efter ett? Har du en ny utbildning i sikte? Är du sjukskriven? Famlar du i mörkret? Är du taggad?

Oavsett vart du befinner dig, glöm inte att stanna upp så du får med dig själv på din egen resa. 

Oavsett känsla och tankar inför vart du står och är på väg, stå kvar i den en stund innan du rusar vidare, den vill säga dig något? Kanske visa dig vägen framåt? Kanske låta dig försonas med ditt förflutna? Kanske bekräfta att du är på rätt plats ? Kanske är det endast en upprepning av ett känslomönster som väntar på att välja nytt ?

Känslan är där för den behöver din uppmärksamhet, omfamna den och du omfamnar en del av dig. 

Kom ihåg att du är här för att leva ett rikt liv med kärlek och ljus. 

Kan du tillåta dig det?

Kärlek & ljus, Sabina

© 2020 Copyright Inget är omöjligt AB

Jobben, flygen, vardagen som den var, ja det mesta sa stopp i och med corona och vi är många som drabbades av en ofrivillig paus och fick lära oss att ställa om vare sig vi ville eller inte, beroende på vem man är i dessa situationer kan det te sig väldigt olika hur vi beter oss och hur det känns.  

Kris är ju lite av mitt ”expertisområde” och har varit en del av mitt standardläge från den barndom jag kommer ifrån och det liv jag valde fram till ca ett decenium sedan och under dessa år har det varit en ständig träning att utgå från att allt inte är kris som mina fötter är vana att trampa i. 

Jag var ju den som gärna klev rakt in i elden, att släcka bränder och se till att alla andades i hopp om att någon skulle se min ansträngning och fylla min tomhet. Medberoendets förrädiska motsägelse, att hjälpa för att själv bli hjälpt. På gott och ont. 

Något livsavgörande och viktigt förklaras så bra i instruktionen av flygvärdar innan planet lyfter, vid nödlandning och krissituation, sätt först på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Detta anser jag kan appliceras på alla dina områden i livet.

Det kan jag se nu, det jag inte såg då. Då hade jag inte insikten att kunna se det just så och jag gjorde ju bara precis vad jag kunde efter bästa förmåga och jobbade efter de överlevnadsstrategier som tidigare hade fungerat. 

Ju fler bränder jag släckte ju större blev det tomma hålet i mig och flyktlösningarna för att hitta andningshål blev allt kreativare och destruktivare, fler bränder. 

Den jag var då sökte ivrigt lösningen i andra människor, ”om jag bara räddade henne eller honom”, ja överallt och i alla andra fanns en förhoppning om att hitta lösningen som var så mycket närmare än jag någonsin anade, att lösningen fanns i mig. 

Att jag orkade är beundransvärt, att jag lever, ett mirakel!

Att ha beteenden som är inlärda sen barnsben är en riktig utmaning att förändra men inte omöjligt såklart. 

Du kan träna på det du vill förändra och det är fullt möjligt att fylla på det där tomrummet med kärlek och allt det där du behöver och oavsett vad eller vem som från början bidragit till det tomrummet är ansvaret idag bara ditt, att ge dig allt du vill och behöver, du och ingen annan kan göra dig tillfredsställd med ditt liv.

Därför tar jag nu ansvar för mina behov och välkomnar PAUS och GLÄDJE som får vara mina ledord kommande månad. 

En paus från sociala medier och ständig tillgänglighet, en paus för att känna in och upprepade gånger fråga mig själv, vad behöver jag nu? Vad behöver jag på riktigt?

Mitt liv har varit i mångt och mycket alldeles för gravallvarligt och jag känner en längtan till ren glädje bortom prestation och ”att göra listor”, jag ska nu fokusera på ”att vara listan”. 

Jag välkomnar glädjen i det som är, tar en paus och loggar ut från omvärlden en stund för att logga in i det som är jag, den resan slår alla resor i världen, om jag slutar kämpa emot  och tillåter mig att åka med, som vilken åkattraktion som helst , ibland går det upp och ibland ner 😉

Vart reser du i sommar? Blir det paus och glädje eller flykt och släcka bränder? 

Vad behöver du? Jag önskar att du gav dig det.

Kärlek & ljus, Sabina

© Copyright Inget är omöjligt AB

För att förändra kollektivet måste den enskilda individen förändras.

Det har jag fattat. Har du? 

Tjejerna på bilden har två saker gemensamt. 

De har alla blivit utsatta för sexuella övergrepp och blivit våldtagna och alla är jag. 

Min första förövare var min egen pappa, de andra har varit allt från tonårskillar upp till män långt mycket äldre än jag , den gemensamma nämnaren på alla mina förövare är att de är män. 

Jag tror vi alla har ett mörker och det är självklart lätt att från mitt perspektiv göra ett sådant antagande men jag tror på historien om vargen, den varg du matar, den vinner.

Och ”gudarna ska veta” att mörkret har tagit plats i hela mitt väsen , förövare efter förövare har förlorat både andetag och kroppsdelar och jag har delat ut allt mitt våldskapital med råge – i min fantasi , sen har jag gått ut och gått , gått i terapi för att sen gå i terapi och gå i terapi , för att gå i terapi igen , jag har överlevt och jag har tagit ansvar över att inte låta mitt mörker bli någon annans mörker , något vi kvinnor uppenbarligen är väldigt bra på då närmare 100 % av sexuella brott begås av män men flertalet som utsätts är kvinnor och flickor.

När ska vi klara av att ta in helheten, att allt hör ihop, ditt sexistiska skämt i fikarummet (been there, done that) hör ihop med den grövsta av våldtäkter för det där skämtet är det du matar den där vargen med och dessa vargar tar död på fler kvinnor och barn än Corona någonsin kommer att göra världen över för att i sin tur föda upp en ny generation av vargar som är matade med mörker.

Och som en terapeut en gång sa till mig, ”helt fantastiskt att du ändå valde att tro på kärleken ” har jag möjligtvis en naiv tro på att vi alla har så många chanser vi behöver. Jag tror på att den inneboende kraften kan börja mata rätt varg om vi har förmågan att sätta ljus på mörkret och är villiga att förändras och be om hjälp.

Jag gav ljus till mitt mörker och började ”mata min varg” med ljus & kärlek.

Ibland kommer mörkret tillbaka som då när förövare får ta plats i offentligheten och allt rivs upp men till skillnad från förr har jag nu verktygen att hantera det och jag omfamnar varenda tår som faller från min kind, för det är jag skyldig henne, flickan på bilden som förlorade allt till män med svarta hål.

Jag brinner för den personliga utvecklingen för den utgör allt av betydelse i det stora kollektivet.

Det börjar med mig 🌱 

När du påbörjar din positiva förändring kommer per automatik många människor i din närhet att sakta men säkert följa efter, de står där försiktigt på avstånd och nyfiket undrar hur det gick till och du har genom att bara fokuserat på din egen personliga utveckling gett ljus till någon annans mörker.

Oavsett vem du är, förövare eller offer, eller både och du som står bredvid, ta ansvar, ta ansvar för ditt mörker, mörkret var inte ditt från början, våga titta på ditt svarta hål som mörkret gav dig, ge dig det, jag tror på dig.

Det kommer göra ont men det kommer alltid vara värt det. 

För att förändra kollektivet måste den enskilda individen förändras.

Det handlar inte om mig, det handlar inte om min pappa eller om Paolo, Soran, Örjan eller Martin, det handlar om dig.

Har du fattat?

Vilken varg matar du?

Kärlek & ljus , Sabina 

Historien om vargen;

”Det finns en berättelse om en gammal cherokee-indian som undervisade sitt barnbarn om livet. Han berättade en historia om två vargar.

-Det var en hemsk strid mellan de två vargarna.

Den ene var ond;

Han var ilska, våld, avund, sorg, ånger, lystnad, arrogans, självmedlidande, skuld, avsky, underlägsenhet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism.

Den andra var god;

Han var glädje, kärlek, hopp, stillhet, ödmjukhet, vänlighet, välvilja, empati, generositet, sanning, medlidande och tro. 

Samma strid pågår inom oss alla. Barnbarnet tänkte på det en stund och frågade sedan sin farfar;

-Vilken varg kommer att vinna?

Den gamle cherokee-indianden svarade: – Den som du matar mest.”

Statistik kring sexuellt våld hittar du på https://tjejjouren.se/tjejguiden/feminism/statistik

© Copyright Inget är omöjligt AB

Bilden ni ser är tagen på en plats där jag tog ett livsavgörande beslut för några år sedan, jag återkommer till den senare i texten.

Nu har det gått ca nio veckor sedan vi alla rekommenderades att sitta i karantän utifrån den möjlighet och förutsättning var och en av oss hade och har. När rekommendationen gavs hade jag själv precis tagit steget ut på en yrkespraktik och var redo att ” visa framfötterna ”samtidigt som jag driver mitt eget bolag.  Vi ombads omgående att arbeta hemifrån.

Jag hade också veckan innan Folkhälsomyndigheten rekommenderade oss att stanna hemma med symtom fått ett dödsbesked , en människa som kommit mig innerligt nära hade lämnat oss på jorden för att få vila i frid , för det är ju det vi säger , att de ska vila i frid. Och jag tänker det är en ynnest att få göra det, vila i frid och än mer än ynnest att få vara kvar och önska någon det.

Mitt prestationsdriv kände karantänens första dagar som ett hån och frustrationen av att inte få prestera som vanligt förvandlades till en olustkänsla av rastlöshet och obehag , ångest.

Den känslan talar ofta om för mig att jag vill fly känslan bakom den känslan, jag kan se det nu. Det har jag inte alltid kunnat. Men nu såg jag , och jag stillade mig och då kom den, känslan bakom känslan.

Sorgen. Med sorgen över att förlorat en viktig människa i mitt liv kom även obearbetad sorg från de förflutna. Den som jag så många gånger sprungit ifrån, presterat bort och bedövat. 

Nu välkomnade jag den, jag mötte den och den fick ta plats och i och med att den fick ta plats så fick den ljuset, och i och med ljuset den fick kom kärleken, kärleken sorgen så innerligt längtat efter.

Där satt vi , jag , kärleken och sorgen och vi blev ett , vi gick sönder och vi läkte på samma gång.

Jag går sönder och läker på samma gång, det är så det fungerar för mig.

Och nu tillbaka till bilden, bilden visar platsen där jag en gång tog ett avgörande beslut och det beslutet var att tro på något större än mig själv , att tro på helheten och att jag inte kan veta vad som kommer att ske bortom horisonten så till helheten lämnar jag över det jag inte kan påverka , det som är utanför min kontroll och från den dagen då jag gav ljus till den tanken som blev en känsla så lever jag i tillit , tillit till mig själv och tillit till helheten.

Tilliten ger mig modet att möta känslan bakom känslan och jag får möjlighet att läka.

Tilliten ger mig trygghet och möjligheter att ta nya beslut utifrån en plats i mitt hjärta fyllt av ljus och kärlek istället för rädsla och mörker.

Vilka beslut har varit livsavgörande för dig i ditt liv? 

Kärlek & ljus , Sabina 

© Copyright Inget är omöjligt AB

A CRISIS IS A TERRIBLE THING TO WASTE

Rubriken är ett uttryck jag fick med mig från den kurs jag nyligen avslutat i säkerhet, krisberedskap och sårbarhetsanalys.

Jag trallade mig ganska lugnt in i den här krisen som nu råder, positivt lagd och tacksam för det tänkte jag när nyhetsrubriker fladdrade förbi i mina flöden i sociala kanaler och jag själv kände att det inte var anledning till panik men jag kände också ganska omgående att det var nu jag behövde skydda mig från just paniken utan att nonchalera den kris vi står mitt i. 

Jag är bara människa och oerhört mottaglig för det mesta och har därför sedan 2013 inte haft en nyhetsapp då ett konstant nyhetsintag av negativa nyheter kryper innanför mitt skinn och jag blir lätt överväldigad och slutar då agera rationellt och rädslor får då stå till grund för mina beslut. 

Nyheterna landar oundvikligt även hos mig, det är ofrånkomligt om man har sociala medier eller kontakt med andra människor, tror inte jag missat en stor nyhet sedan jag blev ”nyhetsfri” om än att jag fått reda på den i fikarummet och inte är först av alla att veta den så kommer den garanterat landa hos även mig och DÅ kan jag VÄLJA vad jag ska göra med den informationen och om jag vill veta mer om den. 

Jag kan välja när jag är redo att ta reda på mer och vart. Nu förespråkar jag absolut inget strutsbeteende här utan att ta ansvar för vad du själv klarar av så du kan fortsätta fungera rationellt. Därmed har jag lusläst mångt och mycket på myndighetssidor och ett antal nyhetsartiklar för att sedan återgå till vad som gör mig mest gott, undvika ett överflöd av irrelevant information som matar mina rädslor.

En kris kan vara ett tillfälle att lära dig mer om dig själv, öka din självkännedom, försök att zooma ut och skaffa dig ett helikopterperspektiv över dina beteenden och beslut i denna sårbara stund. Känn och reflektera.

I kris och då vi drabbas av panik har vi inte tillgång till hela hjärnan, den främre delen kallad frontalloben ”stängs ner”, där vi normalt sett planerar för framtiden, behärskar våra impulser, får överblick och perspektiv, för att gå primitivt in i överlevarhjärnan vilket förklarar många panikartade beslut människor kanske tar utifrån att just vara i ett rädslostyrt tillstånd, som bekant kan vara fly, fäkta eller frysa vilket i vårt moderna samhälle kanske kan översättas till förneka, döma och tappa handlingskraft ?

Jag har en önskan om att vara modig och att ta beslut som inte präglas av rädsla, det har nämligen styrt mitt tidigare liv allt för ofta och då inte till någon positiv riktning.

Jag har också varit modig nog att ta små steg att lära känna mig själv bättre vilket har gjort att jag hela tiden blir bättre på att förstå vad jag behöver så att jag kan fungera på bästa möjliga sätt och ge mig de bästa förutsättningarna.

Det är ett ständigt pågående arbete som inte tar slut och just nu så kan man säga att den här krisen är som ett ultimat prov på den självkännedom jag hittills idag tillfört mig och en möjlighet att tillföra fler verktyg i verktygslådan.

Rädslan finns alltid inom räckhåll för att hindra mig att växa så för att begränsa rädslan och inte mig själv och den jag vill vara behöver jag omfamna den så vi kan bli modiga tillsammans. Det är ok att vara rädd.

Jag tror att det är i dina kriser och sårbara stunder du växer som mest men det krävs tålamod. Mod att tåla!

Det du fokuserar på växer, fokusera på det DU KAN göra utifrån de förutsättningar DU HAR så kommer du att komma ur den här utmaningen, lite modigare, lite mer DU.

Jag tror på dig! 

A crisis is a terrible thing to waste – En kris är en fruktansvärd sak att slösa

Kärlek & ljus, Sabina

© Copyright Inget är omöjligt AB

Jag var kring 10 år när jag tog på mig joggingskorna och sprang ”rundan” på grusvägen som sträckte sig genom skog och öppna fält. Jag stannade efter halva vägen och sparkade flera gånger allt jag kunde på ”mitt träd” för att sen springa hem igen. 

Jag hittade något som fungerade på mörkret som fanns i mig, som inte annars fick ta plats, som inte fick synas. Min hemlighet. 

Min hemlighet var det självhat som började växa sig starkare och övertygelsen om att inte vara älskad började bli ett faktum. 

Att gång på gång uppleva övergrepp och trauman på de platser där jag skulle vara trygg gav mig många kreativa lösningar, många av dessa lösningar har varit destruktiva. 

Idag har jag hittat många nya sätt och kommit ”så långt” som man säger vilket gör att jag glömmer bort ibland hur långt jag faktiskt kommit. 

Så långt att när jag använder någon av mina mindre bra överlevnadsstrategier dömer mig själv så hårt att jag riskerar att fastna i mörkret likt en hamster i ett hamsterhjul.

Att då använda en mindre bra överlevnadsstrategi som inte dödar dig är just då, precis vad det är, en överlevnadsstrategi, du behövde plocka upp just då, och det är ok! Du är ok ! Förlåt dig själv och fortsätt gå.

Så tack du modiga kreativa makalösa tidigare version av dig själv som överlevde det där mörkret du gick igenom. 

Och välkommen du framtida människa som ska blomma ut om och om igen.

Du är här nu.

Var snäll mot dig, du är tillräcklig och perfekt i din imperfektion!

Kärlek & ljus, Sabina 

© Copyright Inget är omöjligt AB

Lätt som en plätt tänker någon medans en annan aldrig riktigt reflekterat över vad det innebär att vara tydlig eller är det den som säger lätt som en plätt som aldrig reflekterat? 

Hur tydlig är du? 

För att kunna uttrycka tydlighet kan vi behöva träna på vår tydlighet och det krävs en djupare förståelse för oss själva och våra behov, vad som ligger bakom vårt sätt att uttrycka oss och våra beteenden.

Här följer ett litet exempel taget från min främsta kunskapskälla i personlig utveckling som självklart är mina egna erfarenheter tillsammans med utbildning, terapier och coaching genom åren.

Exempel; Jag får ett telefonsamtal från någon som jag inte vill prata med, anledningen har kunnat variera från att vilja vara själv till att ha känt mig sårad. Jag väljer att inte svara, kanske flera gånger, inombords byggs det upp en lätt ångest och jag funderar på diverse svar jag kan framhäva för att ursäkta mitt undvikande beteende. Svar som inte är sanna. Jag skjuter upp ett eventuellt samtal eller sms till senare och därmed även ångesten som får ligga kvar och gotta sig i mig.

Och hur kommer det sig nu att jag har betett mig så här ?

För att kunna förstå mig själv bättre har jag utifrån situationer där jag har svårt att vara tydlig med mina behov och vad jag vill, svarat på några frågor kring dem för att se och känna efter vad som ligger bakom. Svaren nedan kopplar jag till exemplet för att förhoppningsvis göra det tydligare för er 😉

Vad är jag rädd för?

Jag är rädd för att ifrågasättas om jag uttrycker mitt behov av att vilja vara ifred, inte vara tillgänglig, rädd för konflikt, rädd för att inte vara tillräcklig för den andres behov och därmed känna mig värdelös vilket likställs med att bli övergiven för mig.

Vad är mitt grundantagande?

Det är ett ”grundantagande” jag tog med mig som barn, att om jag inte är alla till lags så blir jag övergiven och det är den största rädslan av dem alla.

Om jag kan förstå mina ”grundantaganden” som leder till mina inlärda beteenden så kan jag med lite mod börja ifrågasätta dem och se orimligheten i mina eventuella reaktioner i de situationer jag idag ställs inför och träna på att uttrycka mina behov och därmed bli tydligare i mitt uttryck.

Kan jag göra något nästa gång en liknande situation dyker upp?

Ja, jag kan träna på att först och främst se den och känna igen situationen och känslorna som kommer med den. Iaktta, känna, acceptera och förstå att den där lilla personen i mig är så där rädd nu igen. Låta henne bara vara det en stund. Sen kan vi träna på att säga precis som det är. 

______________________________________________________________________________

Det kommer finnas en känsla av motstånd när du gör något som du inte är van vid att göra men du kan besegra det motståndet genom att dela upp din träning i flera steg, så många som du behöver.

Ett första steg skulle kunna vara att prata med någon om att du nu sett situationen dyka upp och dela med dig av dina rädslor. Ett andra steg skulle kunna vara att sms: a ”jag orkar inte prata just nu” och ett tredje kanske skulle vara att svara när samtalet kommer och säga som det är.

Jag lovar att för varje gång du står upp för dig själv och dina behov så kommer världen inte att rasa samman men du kommer att bli friare och så mycket mer av dig och den du vill vara!

Så, finns det någon situation i ditt liv som kanske är återkommande där du önskar att du kunde vara mer tydlig med dina behov och ha förmågan att uttrycka det?

Vad är du rädd för? Vad är grundantagandet bakom din rädsla? Och vad kan du träna på nästa gång situationen dyker upp?

Nu när du ser det, hur tydlig önskar du vara?

Kärlek & Ljus, Sabina

© Copyright Inget är omöjligt AB